Although I'm kind of lonely
I feel fine.
Because I've done the discovery of all time.
Won't you come a little closer
and I´ll give you a clue.
I've figured out that happiness equals you

Jag sitter i min ensamhet och tänker. Tänker alldeles för mycket som vanligt. Igår skrev jag på facebook ”har nog dött lite”, vilket fick folk att undra. Som vanligt kan jag inte låta bli att skriva det som ploppar upp i huvudet och det gör såklart att folk tar det på fel sätt. Pratade med Louise sen och jag fick förklara mig, vilket gjorde att jag förstod själv vad jag hade menat när jag skrev så. När jag fortfarande gick i skolan tyckte jag att det var ett helvete, rent ut sagt. Man var aldrig ledig, i mitt huvud gick tankarna ”här kan du inte sitta, har du inget att plugga?” ”nu får jag nog skynda mig om jag ska hinna plugga idag” ”nä, det kan du inte följa med på, då förlorar du en hel pluggdag”. Jag trodde att det skulle vara så mycket enklare att inte gå i skolan. Det som var mycket lättare då var att jag hade rutiner. Jag kände glädje i att träffa mina vänner. Jag tyckte att det var skönt att komma hem till fredrik och bara få vara där. Jag älskade att åka till gymmet och bara få gå i mina egna tankar och känna den underbara känslan när man går därifrån.

Sedan jag tog studenten har jag haft konstant ångest. Jag tänker på att jag vill göra något kul innan ”mitt riktiga liv börjar”, jag måste hitta ett jobb, jag kommer aldrig att ta studenten igen!! Jag har tappat livsglädjen, jag frågar mig flera gånger per dag varför jag ska leva över huvud taget. Det jag menade när jag skrev på facebook var att en del av mig har dött. Jag orkar ingenting. Jag orkar inte vara glad, jag orkar inte hitta på någonting. Att ens stiga upp ur sängen är jobbigt. Jag orkar inte åka och träna, fast jag vet att jag tycker att det är roligt och det är så frustrerande. Var tog den glada tjejen vägen? Hon som visste exakt vad hon skulle göra efter studenten? Jag har haft mitt liv planerat i säkert 8 år…

Varje dag när jag vaknar, om jag vet att jag dagen efter eller samma dag ska göra någonting får jag ångest och vill inte. Jag vill stanna kvar i sängen. Detta resulterar i att jag äter. Jag äter för det är det enda jag orkar och vill göra. Jag får ännu mer ångest för jag ser hur jag blir allt tjockare och dallrigare. Då tröstäter jag och allt blir en enda stor ond cirkel som jag inte vet hur jag ska ta mig ur. Det stora problemet är ovissheten. Vad ska jag göra? Vad vill jag göra? När ska jag göra det? Hinner jag med att göra det?

 

Jag känner mig beroende och jag känner mig som en otroligt svag person. Jag har blivit en person jag lovat mig själv att jag aldrig, aldrig skulle bli...

For your eyes only, can see me through the night

For your eyes only, I never need to hide

You can see so much in me

so much in me that's new

I never felt, until I looked at you

Many nights we prayed
With no proof anyone could hear
In our hearts a hope for a song
We barely understood
Now we are not afraid
Although we know there's much to fear
We were moving mountain
Long before we knew we could

Love ya!

29 dagar till Grekland!
58 dagar till studenten!

Helt sjukt vad tiden går snabbt!
Längtar, längtar, längtar!

So hold my hand and never let go,
take a leap of fate into the unknown

slutar inte tänka på det..